Den enes skräp…

På barnens skola håller de på att rensa ut en massa skräp som blivit liggande i skåp och förråd. Idag när jag skulle hämta Hugo, så stod där i högen ett gäng barnmålade lerkrukor. Jag frågade Hugos lärare om de verkligen skulle kastas och hon sa att ja, det skulle de. De hade försökt att sälja de på flera skol-loppisar men ingen hade köpt de. Det gjorde jag nu, för varenda småpeng jag hade i fickorna. 28 kronor gav jag för 17 krukor som min slav Nova nu målar med snickerigrund. 🙂

image

Och när jag skulle ladda upp den bilden från mobilen hittade jag nästa. Fick ju en fin blomma av Richard häromdagen som jag skulle blogga om, så här har ni, påskblomman:

image

Annonser

Brev från läkaren…

Jaha, idag fick jag svar angående min röntgen:

I ländryggen ser man en vänsterkonvex skolios, och disken mellan kota L5 och SI är något låg. Det finns inga tecken på kotglidning.

Vad gäller mina höfter finns inga tecken på artros på någon sida. Man ser i höger höft att jag har en något grund ledhåla.

Jag vet inte alls vad jag ska göra med den här informationen. Och att det inte finns några tecken på artos??? Skämtar de, jag har kronisk artros och värk varje dag. Har den helt plötsligt försvunnit och jag går runt med fantomsmärtor?

Jag fattar ingenting!!!??? 😦

 

Motivationsfoton

Dessa två har ungefär 15 år på nacken, men så är det när man hellre står bakom kameran. Så sedan tog det ca tio år innan jag hamnade på bild igen. Så detta är alltså 5 år gammalt, jag och min syster är i Spanien och har precis kommit hem från stranden och jag pratar med barnen i telefon. 🙂

Trots valken på ryggen (hehehe) så är det så här jag ska se ut som tvåbarnsmamma! 😀

*Kämpa, kämpa*

Smal som en sticka

Letade motivationskort idag och hittade ett gammalt kort taget 1998. Då mådde jag allt annat än bra i mitt liv och min vikt rasade till 52 kg. Jag såg ut som ett benrangel men personen i mitt liv såg ingenting. Storlek 34 fanns inte överallt så jag fick slänga på mig storlek 36 och allt hängde.

Kavajen jag har på mig är storlek 36 och jag minns att jag kunde vira del ett halvt varv extra runt kroppen. Enligt bmi-tabeller hade jag trots detta ”normalvikt”.

Min trivselvikt ligger 10 kg mer än detta och jag tänker aldrig må så här dåligt igen.

Promenera till Södertälje

Jag hittade en sida där man kan räkna ut hur många steg det är mellan två orter. Jag ska genom promenader gå från Boden till Södertälje. Det är 1.400.000 steg det….

När jag jobbade på AstraZeneca så var jag hälsoinspiratör och jag startade en stegräknartävling. På den tiden gick jag i snitt 18.000 steg per dag… Det gör jag inte nuförtiden, men några steg bör jag kunna skrapa ihop på promenixer. Jag tänker bara ha på mig stegräknaren ute, inte när jag springer runt i huset eller skjutsar barn. ;o)

Då gick vi! 🙂

 

Nä, nu jävlar

Jag har bestämt mig. Jag kommer INTE att tacka ja till Gastric bypass operationen. Många anledningar spelade in, bland annat riskerna, men den största anledningen är att jag faktiskt knappt äter något nu så en minskning av magsäcken skulle inte göra någon skillnad. Det jag måste göra är att förändra mitt liv. Jag MÅSTE lära mig att äta!

Idag är planen:

– Planera en realistisk & bra kombinerad veckomatsedel varje vecka
– Planera in & sedan träna minst tre dagar i veckan varje vecka

Känns lite knasigt att ha tagit tjuren vid hornen men ändå sitta framför datorn. Men nu letas det recept så att jag kan åka och handla grejer så att det finns hemma. Annars är risken att jag när jag blir hungrig tar mig en macka, snabbt och bra eller hur?

30 kg ska väck. Först tänkte jag att jag inte skulle sätta min gamla ”normalvikt” som mål då jag faktiskt har fött två barn. Men jag gör det ändå, för jag har faktiskt vägt mindre än det efter att barnen var födda.

 

Har laddat ner appen runkeeper till telefonen, och trots att den vikt jag bär runt på gör att varje promenad gör ont som sa**n i både rygg och höfter så ska jag göra det ett par gånger i veckan!

Ska mäta mig också idag, men jag kommer inte att lägga ut några siffror vare sig på cm eller kg här förrän jag känner mig redo.

Så där ja!

Let the fight begin!!!

Bra inflytande

Våran son är ju otroligt perceptionskänslig vilket har gjort hårklippning till en omöjlighet. Jag har försökt att muta, hota, böna och be men inget har hjälpt. Min syster var här i helgen och inte ens hennes pedagogiska motiveringar fungerade. Men jag fick hjälp från ett oväntat håll. I onsdags fick vi långväga besök av Chrisse (även kallad Brasse av Nova). Trodde inte att barnen hade lagt så mycket ”märke” till honom innan trots att vi träffats flera gånger, men det krävdes bara en liten kommentar från honom att Hugo var långhårig så fick jag klippa min son. :o)

Ett stort varmt tack, nu kan man äntligen se hans söta ansikte igen! Och en ytterligare sak som Chrisse lyckades med; Tydligen hade han ett litet snack med Hugo om kompisar. Hugo har aldrig tagit eget initiativ till att leka med kompisar, men igår så ville har gå förbi tvillingarna i byn efter skolan, alldeles självmant! *kul!*

Här kommer en bild på Nova också eftersom hon blev avundsjuk när jag tog kort på Hugo och inte henne…